Nej till styrketräning - Ja till annan träning

Det är hårt att få höra det, men ingen styrketräning. Jo med egna kroppen, och med gummiband. Men måste ändå vara försiktig.

Hade någon som inte gillar att träna, inte orkar ta tag i sin träning; fått det här beskedet hade de jublat, eftersom de fått något att skylla på.

Men jag jublar inte. 

Styrketräning är det jag behöver för att nervskadan i ryggen ska bli ok. Styrketräning är det enda som tar bort smärtan. 

Sjukgymnasten sa att vanlig gympa är rena medicinen för mig men inte styrketräning. (när det gäller min dysteni) ((det gäller inte alla med dystein, det är väldigt individuellt vad som funkar))

Airsquats - knäböj

Jag hade som plan att börja träna med min PT igen men att stå och fila airsquats och gummibandsrodd med honom känns väldigt onödigt. 


Jag har ett helt gym med skivstänger, kettlebells och andra vikter och bara tanken på att jag inte ska kunna köra marklyft, knäböj med stång, frivändningar osv,  känns inte alls kul. 

Så återigen. Jag måste tänka om. 
Ok, Jag kan inte träna styrketräning med vikter just nu. Så vad kan jag göra.

Jag fick träna med egna kroppen och med gummiband. Jag skulle bara vara försiktig där nacken och axlar blir för mycket utsatta

Kan jag använda gymbollen? 
Kan  inte göra rygglyft eller situps för då påverkar det nacken för mycket. 
Sjukgymnasten ville att jag skull köra rodd med gummiband för skadan i ryggen och försiktiga latsdrag med gummibandet. 

Variation på Dead bug

Planka känns också för riskabelt för nacken så jag kan göra Dead bug istället. Den kan man variera på många sätt och man ligger med huvudet vilande i golvet så ingen påfrestning på nacken där. 

Och gymbollen? Jag kan sitta på den rakt upp och ner. Bra träning för hållningen  och jag kan göra vindrutetorkare med den. 

Jag kan även göra ryggövningar och ha pannan i golvet. 

Vindrutetorkare med gymboll

Så vad har jag då hittills:
Knäböj/airsquats
rodd med gummiband
latsdrag med gummiband
dead bug
Sitta still på bollen
Vindrutetorkare
Diagonallyft med pannan i golvet

Diagonallyft med pannan i golvet

Så mitt första träningsprogram skulle kunna se ut så här:
Knäböj + rodd 8*3
Dead bug + diagonallyft 8*3
Sitta på bollen + vindrutetorkare 8*3


Det här är bara några övningar som jag kom på nu när jag satt här och skrev. Jag kommer på fler efter hand. 


Det jag vill komma fram till är att det handlar om ens inställning. 
Ser du hinder eller möjligheter?

Självklart är jag ledsen för det jag inte kan göra, men om jag tänker för mycket på det och inte tänker på vad jag kan göra så blir jag ett offer. Och jag är inget offer. Jag har inte ens tänkt att jag skulle skaffa mig en "offerkofta"

Jag väljer att se möjligheter och våga prova. Visst jag kommer att få bakslag, men jag måste ta det för att se vad jag kan göra. 
Jag vet att vissa saker triggar i gång, men det har gått över efter ett tag. 
Och det som triggar mest får jag låta bli om det går och göra mer av det som inte triggar. 

Jag kommer att hitta en balans, med tiden och med hjälp av nära och kära.

Nu har jag börjat köra lite bil. Och det känns så befriande. Det känns bättre att inte vara "beroende" av att någon vill komma ut hit. Jag kan ta mig till ställen själv.

Igår körde jag och min mor (jag körde) och hälsade på en god vän som är jättesjuk. Jag har inte träffat henne sen jag fick diagnosen.  Och hon har ingen möjlighet att komma till mig. Så det kändes så bra att äntligen få hälsa på henne. 

I tisdagskväll hade vi goda vänner här på kvällsmat. Ja det blev nog lite mer än sedvanlig vardagsmat :D 
Maken önskade kinesisk middag och i Kina har de flera olika rätter och inte bara en som vi har. 
Så jag lagade Kung Pau (på oxkött) Fried lemon chicken, Asiatisk lax och grönsaker wokade på kinesiskt vis. Det tog hela dagen. Jag förberedde allt i min takt under dagen. Så med allt förberett innan gick det bra att laga maten. 
Och det blev väldigt gott. 

Att laga mat och hitta på nya maträtter är något jag gillar att göra och då känner jag också kreativ.

Och jag är väldigt glad för att det fungerar, även om det tar tid. 

Lev som vanligt

Lev som vanligt i den mån det går.
Ja det var vad neurologen sa till mig första gången jag var där och frågade om det var något speciellt jag skulle göra.

Lev som vanligt innebär för mig:

• Jag jobbar
• Jag och min man träffar våra vänner flera ggr i veckan
• Jag deltar i ideellt arbete flera ggr i veckan
• Jag tränar tunga och tuffa pass 1-2 ggr i veckan
• Jag tränar annat flera ggr/vecka
• Maken och jag går långpromenader
• Make och jag är ute på utflykter ofta
• Jag lagar mat och testar nya maträtter och hittar på egna hela tiden

Leva som vanligt. 

Hur ser det egentligen ut nu.

• Jag kan inte jobba
• Jag träffar inte mina vänner alls så ofta som innan
• Jag deltar inte i ideellt arbeta lika ofta som innan
• Jag tränar inte tungt och tufft, det kan jag inte
• Jag har börjat träna annat och hoppas att det kommer att fungera
• Långpromenader blir inte alls i samma utsträckning som tidigare. Ett par km har jag klarat av i en promenad nu. 
• Vi gör utflykter så ofta vi kan och orkar
• Jag lagar inte alls mat i samma utsträckning som innan, men jag använder min mat kreativitet så mycket det går. 

Nu skriver jag inte detta för att vara gnällig, utan för att upplysa hur det är. 

Sjukdomen drabbar indriver olika. Det den ena kan, klarar den andra överhuvudtaget att fixa och vise versa. 

Om någon hade frågat mig innan jag fick den här sjukdomen hur jag skulle reagera och hantera den hade jag nog sagt att jag inte hade fixat det. 

Det jag upptäcker med mig själv är att jag, hittills, hanterar det rätt ok. Det kan ändras. När det har gått mer tid och verkligheten är ett faktum kanske jag känner annorlunda. 

En av sakerna som är jobbigt är att inte kunna förutse hur resultatet blir. 

Tex med den sista behandlingen. Nu är huvudet nästan stilla, (utom när jag sitter, att sitta är helt värdelöst). Men däremot dippar huvudet framåt hela tiden. Tror att det blev för mycket botox i nacken. Jag har problem att hålla huvudet uppe. 

Dessa observationer som jag gör ska jag ta med mig till neurologen nästa gång. Då justeras dosen efter det. Och så småningom har vi hittat rätt dos för varje muskel. 

En annan sak är hur jag fungerar från dag till dag. Jag har märkt att vissa saker stressar mig mer än andra. 

Sakta börjar jag förstå hur jag fungerar numera. Det är som om man fått en ny kropp som man ska lära känna. Det när jättekonstigt. 

Nu har jag i alla fall kommit igång med träningen igen och jag hoppas verkligen att det ska fungera. Jag har en nervskada i bröstryggen som ger ohygglig smärta om jag inte tränar. Träning är tyvärr den enda hjälp som finns för skadan. 

Nja, jag kan genomgå en operation också, där man går in och skär av nerven vid ryggraden. Då kan jag vara smärtfri i 1-1½ år. Sen har nerven växt ut igen och smärtan är tillbaka och kan då vara värre än innan. 

Och innan du ens tänker frågan. Nej nervskadan i bröstryggen hänger inte ihop med den här sjukdomen. Så säger i alla fall neurologen. Om den gjorde det skulle jag ha blivit sjuk för länge sen eftersom jag haft skadan sen jag var 16 år. 

När jag tränar regelbundet är jag smärtfri. Jag har känt den sista tiden att smärtan i bröstryggen börjar komma krypande. Så jag hoppas verkligen att träningen fungerar.

Idag ska jag till sjukgymnasten igen. 

Jag återkommer med vad vi kommer fram till. 

Ha det bäst så länge.