Ja det var vad neurologen sa till mig första gången jag var där och frågade om det var något speciellt jag skulle göra.
Lev som vanligt innebär för mig:
- Jag jobbar
- Jag och min man träffar våra vänner flera ggr i veckan
- Jag deltar i ideellt arbete flera ggr i veckan
- Jag tränar tunga och tuffa pass 1-2 ggr i veckan
- Jag tränar annat flera ggr/vecka
- Maken och jag går långpromenader
- Make och jag är ute på utflykter ofta
- Jag lagar mat och testar nya maträtter och hittar på egna hela tiden
Leva som vanligt.
Hur ser det egentligen ut nu.
- Jag kan inte jobba
- Jag träffar inte mina vänner alls så ofta som innan
- Jag deltar inte i ideellt arbeta lika ofta som innan
- Jag tränar inte tungt och tufft, det kan jag inte
- Jag har börjat träna annat och hoppas att det kommer att fungera
- Långpromenader blir inte alls i samma utsträckning som tidigare. Ett par km har jag klarat av i en promenad nu.
- Vi gör utflykter så ofta vi kan och orkar
- Jag lagar inte alls mat i samma utsträckning som innan, men jag använder min mat kreativitet så mycket det går.
Nu skriver jag inte detta för att vara gnällig, utan för att upplysa hur det är.
Sjukdomen drabbar indriver olika. Det den ena kan, klarar den andra överhuvudtaget att fixa och vise versa.
Om någon hade frågat mig innan jag fick den här sjukdomen hur jag skulle reagera och hantera den hade jag nog sagt att jag inte hade fixat det.
Det jag upptäcker med mig själv är att jag, hittills, hanterar det rätt ok. Det kan ändras. När det har gått mer tid och verkligheten är ett faktum kanske jag känner annorlunda.
En av sakerna som är jobbigt är att inte kunna förutse hur resultatet blir.
Tex med den sista behandlingen. Nu är huvudet nästan stilla, (utom när jag sitter, att sitta är helt värdelöst). Men däremot dippar huvudet framåt hela tiden. Tror att det blev för mycket botox i nacken. Jag har problem att hålla huvudet uppe.
Dessa observationer som jag gör ska jag ta med mig till neurologen nästa gång. Då justeras dosen efter det. Och så småningom har vi hittat rätt dos för varje muskel.
En annan sak är hur jag fungerar från dag till dag. Jag har märkt att vissa saker stressar mig mer än andra.
Sakta börjar jag förstå hur jag fungerar numera. Det är som om man fått en ny kropp som man ska lära känna. Det när jättekonstigt.
Nu har jag i alla fall kommit igång med träningen igen och jag hoppas verkligen att det ska fungera. Jag har en nervskada i bröstryggen som ger ohygglig smärta om jag inte tränar. Träning är tyvärr den enda hjälp som finns för skadan.
Nja, jag kan genomgå en operation också, där man går in och skär av nerven vid ryggraden. Då kan jag vara smärtfri i 1-1½ år. Sen har nerven växt ut igen och smärtan är tillbaka och kan då vara värre än innan.
Och innan du ens tänker frågan. Nej nervskadan i bröstryggen hänger inte ihop med den här sjukdomen. Så säger i alla fall neurologen. Om den gjorde det skulle jag ha blivit sjuk för länge sen eftersom jag haft skadan sen jag var 16 år.
När jag tränar regelbundet är jag smärtfri. Jag har känt den sista tiden att smärtan i bröstryggen börjar komma krypande. Så jag hoppas verkligen att träningen fungerar.
Idag ska jag till sjukgymnasten igen.
Jag återkommer med vad vi kommer fram till.
Ha det bäst så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar