Läkarbesök

Igår kl 11 var jag på läkarbesök. Min man var med. Ville ha hans stöd och att han kan prata för mig om det behövs.
Hon ställde många frågor och kollad mig grundligt.
Hon sa att hon aldrig sett något liknande innan. Hon frågade om hon fick konsultera en annan läkare och det fick hon naturligtvis
Hon gick iväg och kom tillbaka efter en stund med en annan läkare. Hon presenterade honom och frågade mig om han fick titta på mig.
Ja visst svarade jag

Väntrummet på vårdcentralen

Han gjorde ungefär samma undersökning och ställde ett antal frågor. Sen säger han också att han inte sett något liknande tidigare.

Vet inte hur jag ska reagera på det. Är det bra eller dåligt?

De säger att de ska gå ut en stund och konsultera. Hon kommer in efter några minuter och säger.

Vi kommer att göra så hår:
Jag kommer att ringa neurologen nu direkt och konsultera och sen ringer jag dig direkt. Jag sjukskriver dig också i 2 veckor. Du ska inte jobba. Du ska vila och inte göra något som anstränger nacken.

Min man och jag åker iväg och äter lunch. Sen åker vi till affären för att handla hem lite. Jag behöver ju ha hem en del om jag ska vara hemma hela dagarna.

Medans vi är i affären ringer läkaren. Och jag hör på rösten att läget är skarpare. Hon säger:
Nu har jag pratat med läkare på neurologiska och förklarat efter bästa förmåga om dina problem. De svarade att du ska vara sjukskriven 4 veckor. Du ska till neurologiska så snart som möjligt. De har satt dig på prio-listan så du kommer att få komma dit om 2-3 veckor. Innan dess ska du ta lite prover och jag vill att du kommer in och tar dem innan 13:30 idag. Jag svarade att det inte var några problem, jag är i affären bredvid vårdcentralen.
Hon fortsätter: Du ska också upp och göra en skallröntgen, De vill veta om det finns någon orsak där eller inte. (jag fick kalla kårar när hon sa det)
Hon fortsätter. Du får inte göra några andra behandlingar eller ta några mediciner under tiden (läs värktabletter och liknande) inte ens magnesium.
Hon förklarar att det är för att jag ska vara så ren som möjligt när jag kommer till neurologiska och då kan de göra en bättre bedömning.
Hon fortsätter: om du inte står ut så finns det tabletter som kan underlätta, men det kommer att göra det svårare för kommande bedömning.
Jag tar beslutet att stå ut. Jag vill inte riskera att det inte kan göra en rätt bedömning. Det här får inte ta längre dig än nödvändigt.

Hon avslutar med att säga: Står du inte ut hör du av dig.

Nej, jag vet inte om jag står ut.. Jag hoppas det. Med stöttning kanske jag gör det.
Jag vet att det kommer att bli asjobbiga veckor framför mig.

Det går hyggligt bra på dagtid. Det är när man ska slappna och försöka sova som det blir jobbigt på riktigt.
Då känner jag hur paniken kommer krypande.Och då är det nära till gråt och  oftast gråter jag då också.
Min man stöttar mig efter bästa förmåga, Men han säger att han inte vad han ska göra eller säga.
Jag vill bara att han finns där, försöker ha förståelse och stöttar mig.
Jag förstår verkligen att det är jobbigt för honom också.



Jag har gott hopp och jag har inte gett upp.